PISSMYRAN

En känga till SL

2010-02-23T06:37:00.004+01:00

När jag i söndags rumlat ner för berget jag bor på och tagit mej genom snöyran och övar alla snövallar med tankar som "nu vet jag hur de som gick till nordpolen hade det" och till slut nådde fram till tunnelbanan, lyckligtvis med livet i behåll, möttes jag av en rullande text på informationstavlan som löd någonting såhär " yada yada begränsningar i spårtrafiekn yada yada yada för aktuellt trafikläge besök www.sl.se".

Och det är nu jag undrar, hur tänkte ni nu SL? Tänkte ni att jag skulle kravla mej tillbaks genom snön, över vallarna och upp för berget, trycka igång datorn, för att konstatera att där inte fanns någon information om något aktuellt jävla trafikläge? Eller antar SL att alla har sånt där internet i mobilen? Herregud, jag har ju precis skaffat en mobil och att förvänta sej att jag skulle surfa i den/med den är ju bara för mycket.

Och det är nu ni undrar, kravlade hon sej hela vägen hem och kollade efter den aktuella trafikinformationen, eller hur visste hon annars att det inte fanns någon information på sidan? Nej hörrni, man är väl inte dum eller. Kollade ju på sl.se innan jag rumlade ner för berget första gången, för att se om det var några störningar i trafiken, men inte f-n var det någon information om det där då.

Fördommar

2010-02-20T10:45:00.002+01:00

I tvättstugan igår fick jag se hur min skelögda granne står och manglar sina lakan. Det hade jag inte kunnat tro.

Könssjukdom?

2010-02-04T07:34:00.004+01:00

Till alla er män, killar och gubbar som tror att det inte syns att ni står med handen i byxfickan och kliar er på era kön vill jag bara säga att det gör det.

Dagens spya

2010-01-30T10:26:00.002+01:00

Under en tremåndadersperiod har jag i princip varannan dag fått berättat för mej om hur kräkläget är hos några gravida personer i min omgivning. Med ett stort leende, och med många utropstecken och glada smileys i mail, har jag fått höra i princip allt om när, var, hur ofta, hur mycket och hur länge och dessutom har jag fått berättat för mej hur fascinerande det är att man efter en spya tydligen kan gå direkt till kylen och fortsätta proppa in mat, för att sedan spy upp det, återvända till kylen, och, ja, ni fattar.

Såhär började senaste mailet från en av dem.

"Hej vännen!

Hur mår du?

Jag mår lite bättre nu! jag spyr inte varje dag! och mår inte små illa dygnet runt, så det är skönt, fast nu börjar jag få ont i ryggen, som kommer smygande på eftermiddagarna när ryggen börjar bli trött, det är inte foglossning långt nere i ryggen, utan längre upp, känns som man har mjölksyra i hela ryggraden! så jag får lägga mig o sträcka ut i mellan åt."

Bara genom att skriva det här blir jag helt matt. Det finns nog inget jag bryr mej så lite om och som jag absolut inte vill ha detaljerade beskrivningar kring, som deras spyor. Jag har inte bett om att få veta, och om jag vill veta SÅ FRÅGAR JAG!

Hur jag har hanterat det? Eftersom några är kollegor har jag försökt att knipa igen och släcka ut deras prat genom att agera som att jag inte hört vad de sagt, trots att allt jag har lust att säga, alternativt skrika ut, är "DET SKULLE DU KANSKE TÄNKT PÅ INNAN! SKYLL DEJ SJÄLV TJOCKSMOCK"

Nu har jag dock en plan, som jag inte satt i verket och som jag inte vet hur den kommer tas emot. Troligtvis får jag ett trist "du kan ju inte veta hur det är eftersom du inte varit gravid" tillbaks.

Min plan är att vara otroligt tillmötesgående och inkännande nästa gång någon orerar om dagens spya, samt ska jag mycket detljrikt berätta om hur det är för mej när min mage säckar ihop och jag tvingas tillbringa en förmiddag sittandes på en toalett. Konsistensen och färgen ska beskrivas in i minsta detalj, det kan jag lova. Kanske ska jag börja med att svara på mailet ovan.

Tack StefanP

2010-01-28T21:59:00.004+01:00

Det största som hänt mej sedan jag kom på det här med internet är ju tveklöst Spotify. Första tre veckorna satt jag i princip och gapade hela tiden och var tvungen att berätta för personen som gav mej en inbjudan till gratisvarianten, hur otroligt fantastiskt det var, ungefär varannan timma.

Ni kanske kan förstå vilken katastrof det var idag när hela programmet drog en sista suck och vägrade samarbeta med mej. Jag fick panik och ringde till min svåger och halvskrek att nu var det minsann nåt allvarligt fel på min dator och vad ska jag göra och varför blev det såhääääär precis när jag fick till en riktigt skön andrastämma på en låt mitt i matlagningen?

Han guidade mej fram till nån support för mitt antivirusprogram, eftersom jag misstänkte att det var mellan virusprogrammet och spotify det skurit sej. Hur som helst, det helt otroliga är att jag hamnar i kö på en supportchatt och efter en stund börjar en StefanP prata med mej och ber ganska snart om tillstånd för att kunna styra min dator från sin dator. Hur bra är inte det? Då slapp jag, dataanalfabeten, sitta och skämmas för att jag på nåt taffligt sätt försöker förklara felet på ett språk som inte alls hör hemma i en datasupportsnubbes värld. Istället satt jag bara och gapade och såg hur muspekaren flög fram och tillbaks över skärmen och ändrade diverse inställningar och.. datagrejer liksom.

Tyvärr gick det hela ganska fort och jag blev mycket besviken då StefanP plötsligt säger att nu var det klart, tack och hej leverpastej! Jag var vid det här laget impad nåt jävulskt över hela grejen, och tänkte att jag ju måste fråga om jag inte kunde få bjuda min nya idol på middag som tack för den fantastiska hjälpen, men det hann jag alltså inte med. Om du ser det här StefanP, så vet du var jag finns.

Piképuckon

2010-01-27T22:43:00.002+01:00

Jamen så var det dags att gå till Clas Ohlson och spela dum och okunnig, vilket visat sej är det i särklass mest effektiva sättet för att få hjälp med något som jag inte riktigt har koll på. Är man dessutom överdrivet trevlig, på gränsen till flirtig, kan man få de uttråkade pikéklädda pajsarna att göra nästan precis vad som helst. En gång, på Bauhaus, där jag var och köpte färg till min lya, var det nästan så att jag fick den pikéklädde snubben att förutom att peka ut rätt färgburk, även komma hem och måla om.

Jag skulle i alla fall ha något att sätta på änden av sladden till min taklampa, för att kunna plugga i den i uttaget i taket. Nu har jag lärt mej att det kallas för lamppropp. Så jag hymlade inte med mina okunskaper utan gick ut klart och tydligt med problemen, det vill säga med min okunnighet och trixet med lampan och avslutade med "jomensåatteeeee äre den här jag ska ha då??" samtidigt som jag visa den där lilla lampproppen.
Javisst var det den jag skulle ha, inga konstigheter där inte, nähää-ä då.

NÄHÄÄ DÅ! Kommer hem, skruvar på proppen på änden av sladden vilket gick hur bra som helst. Men när skiten ska in i uttaget passar den inte. För att puckot i piké inte upplyste mej om att det finns proppar med eller utan hål i. Wtf. Imorgon ska jag tala om det för honom.

2010-01-26T22:33:00.003+01:00

Kollegan som pratar finlandssvenska påtalade idag att "Jag gillar Snoppen" (Snobben alltså, ni vet hunden som jag för övrigt aldrig förstått mej på).

Förortens svar på Michael Schumacher

2010-01-25T18:47:00.003+01:00

Tanken på att någon just nu trampar omkring ovanför mitt huvud tilltalar mej inte alls, men är något jag naturligtvis måste acceptera så länge jag inte lyckas knipa en våning högst upp i huset. Dessvärre har denna någon jäkligt trista intressen, om än bara två. Det ena är att kolla på någon DVD-box med Varuhuset och det andra att spela TV-spel. Och hade det inte varit för personens brutala surroundanläggning from hell, hade jag inte brytt mej ett jota om vare sej honom eller hans begränsade intresserepertoar.

Signaturen till Varuhuset minns ni nog och kan föreställa er hur det låter på riktig hög volym, men TV-spelen... Tänk dej att du surras fast under en rallybils underrede, utan öronproppar. Ungefär så. Efter ungefär två veckor av ofrivillig rallyåkning är jag så vansinnigt arg att jag tror mej kunna ge honom en riktig utskällning och även tillföra honom någon form av fysisk skada (att klämma fingrarna i hissdörren är ju så lätt hänt). Tar således på mej ett par tofflor och kutar upp för trappan till våningen ovanför, redo för att dela ut årtiondets avhyvling.

Jag ringer på. Det blir ganska snabbt tyst innifrån lyan. Låset vrids sedan om och där står han, förortens svar på Michael Schumacher. Jag gör ett försök att omgående spänna ögonen i honom, men misslyckas totalt eftersom hans skelning gör att ögonen pekar längre ifrån varandra än man trodde var möjligt. Och nånstans där tappar jag helt bort min radda av bannor och det enda jag hör mej själv säga är

"Ursäkta... (Ursäkta!!!! Det är ju han som ska säga det!)

...men är det möjligtvis så att du spelar någon form av spel här inne?"(jamen vafan, vem och vad skulle det annars vara?)

Nåväl, han sänkte i alla fall på direkten och sen dess har jag bara behövt åka radiobilar, ni vet de där eldrivna rackarna som finns på nöjesfält. Och så fort det tenderar att övergå till rally spottifajjar jag honom tillbaks till radiobilarna. Hehe.

Pensionärsvett

2010-01-24T20:16:00.006+01:00

På med broddarna och gå för hundan inte ut och handla när vi arbetare har lunchrast! Ni skulle även kunna hålla er hemma på helger samt efter klockan sjutton på vardagar. I övrigt får ni göra precis vad ni vill. Jodå.

Konst

2010-01-23T18:16:00.004+01:00

Hade hon legat på vilket annat museum som helst hade hon kommit undan med bravur genom att kalla det konst.

En plötslig hemiplegi

2010-01-23T12:33:00.017+01:00

Igår. När jag föreläste för ett gäng på jobbet. Jag skulle visa ett exempel på whiteboardtavlan. Jag letade fram en svart penna, tog av korken, funderade lite på det mest pedagogiska exemplet, lyft långsamt armen och förde pennan mot den gigantiska tavlan, väl medveten om alla 14 par ögon som intresserat tittade på varenda liten rörelse jag gjorde. Och det var precis när jag påbörjade ett stort M en känsla av att allt inte stod rätt till infann sig. Jag kände mej, yr, tavlan liksom började gunga och jag fick svårt att hålla kvar fokus på bokstäverna jag skulle forma. Jag stannade upp. Och allt var som vanligt. Vafan tänkte jag och gav mej påt igen. Samma svindlande och yra känsla infann sej så fort jag satte fart på pennan. Efter en snabb analys av situationen förstod jag att yrseln hade med armen att göra. Närmare bestämt högerarmen och dess rörelse då jag skrev. Jag fortsatte att skriva, nu med allt mitt fokus på armen istället för på tavlan. Och i det här läget vet jag knappt vad jag skriver längre men hoppas för min skull att det var klokt, genomtänkt och behandlade rätt ämne.

Till min stora fasa inser jag efter en ganska kort stund, att yrseln och obehaget berodde på att mina hastiga rörelser med armen, som befann sig i 90 graders vinkel mot tavlan, satte det så kallade gäddhänget i gungning, vilket i sin tur fick hela mej att helt okontrollerbart börja svaja fram och tillbaks. Jag drog hastigt armen intill kroppen och fortsatte skriva utan att röra något annat än handleden vilket förmodligen fick åhörarna att tro att jag drabbats av en plötslig hemiplegi.

Före och efter någon form av behandling. Något för mej.

Smasksnusk

2010-01-21T20:05:00.006+01:00

Något av det bästa med lekis, som det hette på den tiden, var utan tvekan fruktstunden. Kanske var det att alla var tysta och koncentrerade på att få i sig sina torra små äpplebitar, kanske var det att ingen ställde krav på att man skulle vara social eller så var det bara så skönt att slippa tillverka ännu en obskyr tomte av gamla toarullar. Det enda man behövde göra var att sitta där och tugga. Men nu, tjugofem år senare, har denna fina lilla stund förvandlats till någonting outhärdligt. Varför ska jag förklara nu.

En av mina kollegor är en högst respektabel person. Hon är rolig, snygg, kreativ, har fina snuskdyra kläder, köper aldrig ett vin under hundralappen eller i box, har ett stort fint hus och ett dussin fritidshus strategiskt utplacerade i landet, hon har fina barn och snobbiga vänner och äter oftast rådjurssadel och hummer om söndagarna. Hon är bra liksom, vilket även hon tycker. Men. Hon har en stor defekt. Jag har suttit ett tag och funderat på om det är möjligt att beskriva defekten i ord och kommit fram till att jag inte kommer lyckas. Men kanske kan du föreställa dig att du stoppar in en fjärdedels übervattnig apelsin i munnen och tuggar på den med ordentligt öppen mun, ogenerat och hetsigt. Det blir vad jag kallar smasksnusk. Smasksnusk nåt djävulskt! No more fruktstund för min del.

Gubbexponering

2010-01-21T07:02:00.001+01:00

Något som omedelbart får en kall kår att leta sig från nacken ända ner till ryggslutet är när någon kallar sin sambo eller bästa vän för Gubben. Jag kan inte förklara varför det är så men jag kan konstatera att det verkligen är det. Irritation, rysningar och också lite förakt infinner sig så fort ordet nått nät- eller trumhinnan.

Det finns dock vissa sammanhang när det är okej att använda ordet Gubbe. Skitgubbe till exempel, om en gubbe i (gubb)keps som borde fråntagits körkortet för längesen. Och, ja, det kan vara så att det är det enda tillfället.

Facebook, denna ständiga källa till irritation, utsätter mej allt som oftast för just gubbexponering eftersom några av mina vänner ideligen "ska hem till gubben", "tar med gubben till Göteborg för middag och övernattning", "lagar kyckling till mej och gubben". Men en dag, strax efter en helt oförberedd gubbexponering som ledde till att jag var tvungen att dölja vännens statusuppdateringar för all framtid, kommer det som är ännu värre. Någon ska tydligen "käka lunch med Bubben". Jag vomerar.

Tio år senare

2010-01-20T21:38:00.000+01:00

Det började redan i fosterstadiet, denna undebart slappa tid då det enda jag var tvungen att fokusera på var att bli större och att inte svälja bajs. Detta sköttes å andra sidan ganska mycket per automatik vill jag minnas så jag föreställer mej att det enda jag egentligen behövde engagera mig i var att ta mej därifrån. Men eftersom jag hade det ganska bra där jag låg och skvalpade obrytt i min mors buk, var jag inte direkt angelägen om att göra just det. Så jag låg kvar. Jag låg kvar så länge att jag till slut såg dagens ljus på fel sida av årtiondet.

Och likt ett kletigt tuggummi som fastnar på fingrarna då jag irriterat plockar upp det från perrongen (eftersom jag ännu en gång missade papperskorgen när jag skulle spotta ut det) har fenomenet hängt kvar. Idag till exempel, efter två månaders grubblande fram och tillbaks hade jag äntligen tagit beslutet att, ja, jag ska köpa en årsplan från Granit och sätta på ytterdörren. En sådan årsplan kostar cirkus 49 kronor och är således ingen investering som måste överläggas i två månader eftersom den omöjligt kan omkullkasta min ekonomi till den grad att den tvingar mej att leva på nudlar i en månad. Kan man tycka. Men, som ni förstår beslutade jag mej försent och fick sedan höra att de naturligtvis är slut såhär tre veckor in på det nya året. Är jag förvånad?

Nåväl, det här med internet och bloggeri och grejer, är ju således något nytt för mej. Något nytt som jag ju bara måste prova. Japp, så nu är jag igång, tio år efter alla andra.